lifeofhagen

Okej nu har jag sett hundra skämtbilder om reinfeldt och skelett och allt vad det kan vara i debatten om pensionsåldern, kan ingen visa en bild när göran persson skäms lite smått över de miljarder kronorna han tog från pensionsfonderna för några år sen?

Om man känner sig smått förbannad och vill skratta lite kan man fylla på sitt största vinglas och lyssna på slipknot, det är nån slags underhållning.

Idag är jag utmattad, ungefär som att jag har varit i krig, och det har jag ju nästan! Åtminstone var jag på ett spinningpass igår i 75 min, jag tyckte det räckte för att kompensera att jag inte har tränat på två månader...

Vad är det meningen att man ska hitta på när man är ensam hemma? Allt man i normala fall brukar hitta på är inte alls kul att göra själv. Hittills har jag spelat bilspel, ätit gucca, fått vinglas att låta sådär fint när man snurrar på kanten med fingret, och jag känner att när man har gjort det då har man fan gjort allt...

Varför är det aldrig nån som ringer mig på fyllan? Man hör om alla andra som får roliga fyllesamtal varenda helg, och när jag väl sover tidigt en lördagkväll är det med förväntan om vem som ska ringa och säga vad. Men ingen ringer. Nån borde ju ringa mig! Folk pratar ju så mycket på fyllan, och så kan man vara sådär diskret överlägsen dagen efter, typ "du var full men inte jag, hehehe...". Inte för att jag skulle vara sån. Jag välkomnar all slags fylla. Det kanske är svårt att få såna fyllesamtal iofs, när man själv är ute samtidigt... Kan vara en anledning att dra ner på utgångar?

 

Jag tror jag har en blogg för att få ur mina aggressioner som jag antagligen skulle behöva gå anger management för. Nu ska vi inte inbilla oss att jag inte varit arg sen senaste gången jag skrev, men det är först nu jag återupptäckte det underbara med att spy galla i textformat.

Livet är underbart. Precis som det alltid är när man gör omtenta och inser att det är lika bra att anmäla sig till omtentan på en gång, och man har 43000 kilo julklappar (redan) att släpa på i tre timmar bland alla andra äckliga julklappshetsare. Det finns nog ingen tid på året som gör mig så hatisk som när det är dags att köpa julklappar. Det är perfekt när manvet vad man ska ha, snabbt in snabbt ut, men att trängas med en hel stads fulla invånarantal på åhléns gör mig bara förbannad. Speciellt blicken i deras rovdjursögon och hur de annars så trevliga gamla tanterna nu använder rollatorn som vapen. Så jag gick där och när jag tänkte att jag borde slänga en julstake på nästa person som knuffade till mig insåg jag att det antagligen var bättre att gå till stationen med mina 43000 kilo julklappar och vänta två timmar på tåget där, eftersom SJ antagligen inte levererar i tid. Och vad väntar mig? Ett proppfullt pressbyrån, ingen ELLE och en tant som sitter och tittar på folk och ler konstant. Alla vet vad jag menar, den där jävla holier than thou typen av attityd. Som en jävla jesus som kollar på dumma akvariefiskar. LE INTE FÖR FAN SER DU INTE ATT JAG ÄR IRRITERAD?? Men sen såg jag att hon var korthårig, då blev jag lugnare av nån anledning. Nu sitter ett lokalt fyllo bredvid mig, jag lider med honom.

Ibland känner jag mig rolig, och antagligen är jag inte så jävla rolig som jag tror. Men trots det kan det sluta med att jag sitter och letar efter människor på facebook att skriva typ "rosa taco" till, eller "det var den rosa tacon". Och jag tycker att det är jättekul. Skönt att utnyttja andra för att ha kul själv, jag behöver inte mycket här i livet.

 

Nu kan man ju undra, vad jiddrar jag om? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag tvättar efter en once in a lifetime turupplevelse i tvättstugan. Den var såklart upptagen, men jag skulle kolla om i alla fall en var ledig. Hon var precis klar! DAGENS LYCKORUS WHOOPWHOOP! Sen att jag dricker kaffe ur samma mugg ett antal gånger i sträck är inte alls relevant överhuvudtaget. Och när jag säger ett antal gånger menar jag inte bara några gånger, det är... många gånger.

 

Don't blame the rosa taco

Det här med commitment verkar inte vara min grej så dålig som jag är på att aktivera den här bloggen. Och så långt kom jag på en timme!

 

Det KAN bero på det här jävla antarktisvädret som suger livet ur alla som försöker röra sig utanför dörren. Det är en krigsprestation att ta sig hem, vad hände med fridfullt vinterland liksom? Speciellt för folk som totalt saknar balans, och för mig är det värst, jag kan inte bara halka utan jag måste halka och dö hela tiden. Det är jobbigt att leva i ständig fruktan.

Jag tror att folk lever i förnekelse. Jag har självinsikt, men folk har inte sofieinsikt, det är INGEN som vill erkänna att jag är matematiskt underutvecklad, INGEN! jag säger det inte för sympati, tvärt om, jag tycker det är roligt! Så nu tycker jag vi tar varandra i handen allihopa och tar ett steg framåt och bara talar ut: Sofie är matematiskt underutvecklad! Ta steget idag, må bättre imorrn!

Besöksstatistiken ser helt retarded ut, det är lite crop circle-varning på den. Men det är häftigt.

 

Återigen festar hela Ryd utom jag! Men jag laddar för helgen, 48 timmars hämningslöst dekadent sönderfall, allt på en båt. Två dagar innan tentan. I'm feeling it!

 

Intertrade och jag har äntligen lekt klart så nu kan jag radera alla dåliga skämt som uppkommit på grund av det. Fast jag kommer nog aldrig undan hur debet och kredit är det nya vänster och höger. Men det är okej, jag är cool ändå. Nu ska jag lägga mig och läsa veckans affärer.

Jag befinner mig i en prekär situation. Jag åt makaroner och köttbullar med ketchup, och nu står tallriken bredvid mig och STINKER ketchup, det är så kräkframkallande att jag snart måste flytta på mig. Fyfan. Ett alternativ är väl att diska den, men om jag tar i den ser jag bara hur jag rör upp alla äckliga ketchupmolekyler som flyger in i min näsa och förstör mitt liv. Det värsta är hur det ibland kommer vågor av ketchuplukt som en vägg mot mig, jag har utan att tänka på det flyttat mig ungefär en halvmeter bort. Det här är ett stort problem. DET ÄR SÅ JÄVLA ÄCKLIGT MED KETCHUPLUKT

Jag ska skriva ett tacktal. Och jag ska inte vara långrandig, det är inte så mycket som behöver sägas egentligen. Jag skulle vilja tacka vår kära kursansvariga för det första för det försenade tentaresultatet.

För det andra för att inte allas resultat är uppe än, och att det med största sannolikhet är U-resultaten som inte går att se.

Tack för mailet där du skyller våra 63 % underkänt dåliga resultat på våra förmågor att skriva tentor, och för att du i samma veva trycker ner våra stolta tidigare Väl Godkända tentaresultat med det resonemanget.

Tack för att du dubbelkollar tentan med andra lärare, men inte dubbelkollar var du lär ut.

Tack för att du delar med dig av ditt privatliv och inte om Pughs sammanfattningar om alla irrelevanta förkastade teorier om ett modernt ämne.

Tack för alla förbrukade överstrykningspennor och block, tack för att du lever som du lär om studentperspektiv och sist men inte minst TACK för påminnelsen om att boka omtentan i tid.

Säger man verkligen blondhårig?

... Handlar om hårfärg. Vad ska jag göra med håret egentligen? Ingenting blir bra, det är som att jag och mina pigment inte riktigt samarbetar. Är jag blont blir det gult, har jag brunt hår blir det grådaskigt. Hur jävla svårt ska det vara? Och när jag kollar på bilder saknar jag att vara blond, men så ser jag en bild på att mörkt en gång i tiden var snyggt. Men jag ska nog vara blond egentligen, känns som min grej. Fyfan... Vilken jävla process. Den här gången får det gå långsamt så kanske jag slipper skära av halva håret? ELLER så färgar jag halva sidan ljus och halva svart, och ser ut som cruella deville! Där har vi en tanke... Men det sliter ju så på håret så jag lika gärna skaffa en jävla pottfrilla på en gång så kan jag ha den i min underbart naturliga råttfärgade nyans. Fyfan.

Fiiifan vad jag har ont i näsan, det är en vulkan där inne som tänker sprängas inom snar framtid.

 

Jag väljer speciella tidpunkter att göra saker på. Såhär klockan tio på kvällen kommer jag på att det är en bra idé att börja steka matlådor, och retardo som jag är efter ett 70 minuters näradödenpass med box så börjar jag såklart steka löken när köttfärsen är djupfryst. Det blev nog bra till slut, fick ett infall att ha i muskotnöt, det kändes spännande. Vi får se om jag helt enkelt bara är dum i huvudet. Det bästa med allt är nog att jag ska upp... innan fem imorrn för att köa för dammiddagens biljettsläpp. Det känns som att jag borde sova nu.

Hej du sitter och stirrar, jag vet du vill ha mig, så ställ ner ditt glas och fortsätt läsa min blogg

Jag tror att jag är lite ohyfsad ibland! Ett exempel: Anette erbjuder sig att koka ägg åt våra hungrande magar. Jag övervägen men bestämmer att jag nog inte vill ha. Sanna vill gärna ha och påpekar att det är gott med salt till. Det låter ungefär såhär:

Sanna - Ja tack jag skulle jättegärna vilja ha ett.
vs.
Sofie - Ja men jag kan väl ta ett ägg då!

Nån som ser skillnad på uttrycken? Som att jag verkligen offrar mig för att äta Anettes ägg. Från och med nu ska jag alltid säga allt som Sanna säger! Jag ska bli hyfsad.

Idag har varit en händelserik dag! Eller egentligen inte, men kriget på Hemköp slår det mesta jag har varit med om trots min bakgrund som erfaren dagligvaruhandelsanställd (det gäller att lyxa till vardagsmomenten i livet). Nej men alltså, det var värre än extrapris på mamma scans köttbullar dagen innan julafton. Och det gällde GODIS för 29,90.

 

Men jag hängav mig. Vi stod vid ingången redan 20 minuter innan den fantastiska kundkortskvällen. Sen kom vi på att affären ju faktiskt är öppen även innan den fantastiska kundkortskvällen började klockan fyra. Så vi bröt vår uppladdning och gick in, allt flöt på, tills vi kom till godiset. Tänk en manisk myrstack av människor med en blandning av panik och målmedvetenhet i blicken, som krigar för att nå fram till den ultimata godissorten. Vi snackar liv och död. Jag fann en allierad i en söt liten pensionärstant, och genom en tyst överenskommelse samarbetade vi. Hon hade sin korg som hon plöjde fältet med, och jag höll upp locken för henne. Två är starkare än en.

 

Sen bröt helvetet löst, människans mest primitiva basala sidor kom fram, och det var eliminering av de svaga som gällde. Jag har aldrig sett så många människor samtidigt rationalisera sig till exakt varför de behöver just två paket örtsalami som idag. Jag var en av dem. Salami är gott. Vad ska man säga? Köerna sträckte sig genom HELA AFFÄREN, utan överdrift, vi laddade ett basecamp i kön. Vi hann nog med att lösa några världskriser innan vi kom fram. Men allt var värt det, vi kom alla segrande ur striden. Det var ju trots allt fantastiska rabattpriser.

 

Undrar hur många som blev ihjältrampade egentligen. Jag ska yrka på att någon sätter upp ett monument över de modiga förlorade själarna den där ödesmättade kundkortskvällen på Hemköp i Ryd...

Idag kände jag resultat av träningen! Jag råkade spänna benet, och då kände jag värsta brödlimpan jäsa upp till en... Ja, vad ska man säga, bränd bulle? Det var hårt i alla fall. Vad fel allt låter, det blev bara äckligt av den liknelsen... Det jag försöker komma fram till är att jag har muskler där jag aldrig har haft muskler förr! Eller så har jag kanske haft dem, men nu har jag väckt dem från sina eviga vilor.

 

Så här långt i inlägget skulle man ju kunna fråga sig om jag är full eller drogpåverkad eller nåt, men så är icke fallet. Jag är bara utsatt för en externredovisningskurs! Det är inget värre än att jag kommer kugga och få plugga på mitt icke-existerande jullov till omtentan som är precis efter vi börjar.

 

Obs för fortsatt random text.

 

Inte för att köra med en negativ inställning liksom. Man får se det som att de timmarna om dagen jag lägger ner i alla fall reducerar kommande pluggtid. Jag får se det som ett tillfälle för inlärning. Eller jag vet inte. Men får man verkligen klaga? Man vet ju att det är tidskrävande att plugga på universitetet, och ändå tar jag på sig det, så får man verkligen klaga och skriva bittra inlägg på facebook om saken då? Det är ju minst sagt självförvållat, men jag känner att jag blir ännu mer galen om jag ska försöka pracka på mig själv anledningar att inte påstå att det är drygt. Det är jobbigt, och jag säger det mer än gärna, men det kommer fan gå ändå.